Sjöfarten på Vänern

alt

Vänersborgs hamn. Träsnitt ur Ny Ill. Tidning 1782.

[texten är under arbete]

Under påverkan av strömningar från utlandet mot det dirigerade näringslivet upplöstes under 1800-talet en mängd regleringar beträffande hantverk och handel - opinionen svängde från merkantilism till liberalism. Före 1832 var det endast borgarna i städerna som fick inneha fartyg i inrikes sjöfart. Sjöfarten var sålunda strängt reglerad och bönderna fick endast inneha mindre fartyg för transporter av sin egen gårds produktion eller för varor för egen räkning s.k.bondeseglation "men all fart med skutor och större fartyg såväl för egen räkning som frakt för andra vare dem alldeles förbjuden". Denna författning upphörde att gälla 1832, då stadgades nämligen "att var och en på landet bosatt vare hädanefter fritt och obetingat att ej allenast för transport inrikes orter emellan av egna och andra tillhörige lantmannavaror samt tillverkningar, begagna däckade och odäckade fartyg och båtar av vad lästetal som helst, utan ock med fartyg idka transport på alla inrikes orter i Riket".
Näringlivet utvecklades kraftigt under 1800-talets förra del. Produktionen av spannmål steg med 50%. Tackjärnproduktionen fördubblades. Trävaruhandeln
tredubblades. Härvid följde att transportbehovet ökade starkt. Det var nu som de svenska kanalerna började byggas.

Fartygen

Antalet inrikes seglande fartyg ökade under åren 1930 - 1850 med 24%. Den största ökningen skedde i vänerlandskapen och Bohuslän. Före 1850 var fartygen till stor del odäckade.

Transportekonomin och dess förutsättningar

Före 1850 var fordonstransporter avsevärt dyrare än segeltransporter eller ca 5 - 10 gånger dyrare. Ångbåtfrakten låg också högre än segelfrakten eller ca 2- 3 ggr högre.8

Under 1800-talets senare del förändrades dessa kostnader och så småningom utkonkurreras segel av ånga i form av ångbåtar och järnvägar. Segelfartygen motoriserades visserligen i mindre utsträckning men var i längden inte tillräckligt konkurrenskraftiga. I undersökningsområdet var det i allmänhet endast en generation skeppare som bedrev vänersjöfart. Skepparna var i allmänhet födda 1810 - 1840 och upphörde med seglationen vid sekelskiftet 1900.

Trollhätte kanals tillkomst.

Göta älvs första fall vid Vargön kringgås av "Karls grav", som blev färdig omkring 1610 på Karl IX:s tillskyndan. Antagligen var det en bäck som blivit upprensad för att kunna användas som flottningsled. Kristoffer Polhem utvidgade den hundra år senare till 4 fots djup och 18 fots bredd. Trollhättefallen kunde man dock inte bemästra men vid Lilla Edet och Åkerström fanns dock slussar redan på 1620-talet. Inte förrän på 1700-talets mitt upptogs arbeten med slussbyggnad i Trollhättefallen. Arbetet anförtroddes åt grevarna Ekeblad och Tessin med Kristoffer Polhem som rådgivare. Sekreteraren i Vetenskapsakademien Per Elvius gjorde avvägningarna och kostnaden beräknades till sex tunnor guld (100 000 tunnor spannmål). Till utförandet utsågs konstmästare Wiman och styckjunkaren Moell. Arbetet påbörjades hösten 1749. Man började i Karls grav där man byggde "greve Tessins sluss" (56 m sänkning). Karls grav blev färdig 1753 och 1754 blev "greve Ekeblads sluss" färdig (7,7 m sänkning). Den andra slussen "Polhems sluss" och den tredje "Elvius" påbörjades nu. Här mötte svåra hinder och efter fem års arbete var nästan hela anläggningen färdig.
Då inträffade, att natten till den 20 sept 1755, 900 tolfter plank släpptes i strömmen. Man har framkastat den tanken att det gjordes av traktens bönder som genom kanalens fullbordan fruktade att förlora den inkomst de hade av körslor förbi fallen. Dammen brast och 9 personer omkom. Hela arbetet blev härigenom omintetgjort och arbetena låg nere till 1793. Detta år den 13 dec. fick emellertid Trollhättan kanal och slussverksbolag privilegier. Bolaget övertog redan byggda slussar och byggde fem nya i ett helt annat läge (sänkning 21 m). Invigning för allmän trafik skedde den 14 aug. 1800. Sedan Göta kanal blivit färdig 1832 och med större slussar än i Trollhättan utvidgades Trollhätte kanal och den 5 juni 1844 kunde det nybildade bolaget Nya Trollhättan kanal inviga den nya kanalleden, som nu hade samma dimensioner som Göta kanal. Nya utvidgningar och ombyggnader har skett 1910 - 1918 och 1972 - 1973.
"Nu kommo nämligen bohusläningarna upp med sina smäckra jakter. Djärvare och mera segelkunniga skeppare och besättningsmän än vad vänersjöfarten kunde framvisa började taga hand om trafiken i en för vänersjöfarten oroväckande grad. De bohuslänska jakterna kunde mera obehindrat trafikera Trollhätte kanal, de värmländska skutorna däremot voro i regel för stora10 samtidigt som sjöfolket på dessa icke vågade sig "gå ned för fallen."11

Skeppare och besättningsmän.

Skepparna och den bohuslänska "vänerflottan" var i allmänhet bönder och bondsöner12. Båtarna ägdes både av skepparna själva - partrederier, där skepparna ägde del i fartyget - samt av handelshus.13. Man fraktade förmodligen aldrig gårdens egna produkter - det var en ren fraktseglation för andra personer såsom handelshus eller privatpersoner som bedrevs. Varorna fraktades så gott som uteslutande i en riktning från vänerområdet till Göteborg och Bohuslän och lasterna utgjordes till största delen av trä och järn.

En skepparsläkt på Stora Askerön i Norums socken14

Bonden och kronolotsen Anders Andersson (1801-1893) köpte år 1835 halva hemmanet Stora Askerön Västergård. Han var född i Valla socken på Tjörn och hans hustru, som kom från samma socken, hette Christina Jonsdotter (1803 - 1865). År 1844 köpte han dessutom 1/16 mantal Stora Askerön Mellangård.
Askeröhemmanen hade haft lotsningskyldighet sedan mitten av 1600-talet och ägarna var ålagda att själva eller med hjälp av lotsdrängar utföra den lotsning som påfordrades mellan Hättan och Uddevalla.
År 1882 skänkte Anders hela sin egendom till sina barn och tecknade samtidigt ett "undantagskontrakt" vari han utförligt redovisade sina krav på vad han ansåg vara nödvändigt på sin ålderdom.

Makarna hade nio barn:

1. Johan Andersson född 1823. Han bodde i "Ängen" på Stora Askerön och var gift med Inger Johanna Hammar från Mellangård. Johan var sjöman och
seglade i många år som "rorgängare" på ångbåten Robert Thorburn från Uddevalla.
Barn: Olivia, Ida, Kornelia och Emanuel.

2. Andreas Andersson, född 1826. Han bodde på stamfastigheten på Stora Askerön Västergård och var gift med Anna Helena Persdotter. Barn: Albin.

3. Anders Andersson, född 1828, död ogift 1870 i nervfeber. Han sålde mjölk till hotellet och till båtar i Stenungsund.

4. Inger Kristina Andersdotter, född 1833. Hon var gift med vänerskepparen Johannes Persson från Långelanda socken. Son: Axel.

5. Jacob Andersson, född 1835. Han bodde på Stora Askerön Mellangård och var gift med Britta Kristina Torberntsdotter från Trätte i Långelanda socken. Hon
var syster till vänerskepparna Herman, August och Carl Torberntsson i Trätte.

6. Olof Emanuel Andersson, född 1838, drunknade den 29 oktober 1858 vid galeasen Amalias förvisning i Vänern.

7. August Andersson, född 1840, bodde i "Ängen" på Stora Askerön. Han var gift med Anna Kristina Henriksdotter från Lilla Askerön. Vänerskeppare. Barn:

Karl och Gerda.

alt

August Andersson, Vänerskeppare

Carl Andersson, född 1843, ogift, Han bodde på Stora Askerön Västergård i "Hagen". Vänerskeppare. Förde Rosander och Wikingen.

Fredrik Andersson, född 1845, bodde på Stora Askerön Mellangård. Han var gift med Albertina Torberntsdotter från Långelanda socken syster till Jacobs hustru Britta. Vänerskeppare. Förde Rosander. Barn: Anders, Frida och Hulda och Edvin.

Johan Fredrik Johansson "Greja" - en besättningsman

Johan Fredrik var torpare i Haftendalen på Västergård på Stora Askerön i Norums socken. Förutom anställning på vänerbåtarna under sommaren och vad torpet kunde ge livnärde han sig på en del småhandel. Han gick runt i gårdarna och samlade träaska och köpte upp bryggpålar av bönderna. Pålarna "sejla han ud i en flôde" till Mollösund. Där fick han torr fisk och hajstjärtar - "håråmpar". De senare sålde han till snickare som använde dem såsom sandpapper. "Aska hade de när de laga (tvättade)". När hästslakterskan Krist-Hellena hade slaktat en häst samlade han alla hästbenen och sålde dem till en benkvarn." Sitt binamn "Greja" hade han fått av att han ofta sa: "Bare vi kommer te Göteborg så ska vi greja oss".

NÅGRA SEGLATIONSEXEMPEL FRÅN 1867.

Galeasen Hildas verksamhet och resor 1867.
År 1867 ägdes galeasen Hilda av ett partrederi bestående av Olaus Relfsson i Krossen på Tjörn, kommissionslantmätaren C.J. Uddman i Kungälv, Olof Olsson i Åkervik på Tjörn och båtbyggaren Anders Andersson på Kärrstegen i Ödsmåls socken. Skepparen var anställd av redarna och avlönades med halva fraktinkomsten och hade skyldighet att utan ersättning från rederiet "verkställa allt arbete som förekommer under seglationen". Som besättning under detta år fanns Olle Olsson, Jonas Carlsson och Mattias Olsson alla med 1 Rd 25 öre pr dag samt en kock med 1 Rd pr dag. Dessutom förekom tillfälligt anställda vid lastning och lossning.
Galeasen reparerades tre gånger vid varv detta år. Utrustningen på våren tog anmärkningsvärt lång tid, inte förrän den 4 juni passerade den Olidans sluss i Trollhätte kanal på årets första resa till Vänern. Utrustningen skedde på Kärrstegens varv i Ödsmåls socken under 47 dagar. Man inköpte bl.a. segelduk, 3 par åror (åtgick på en seglingssäsong) och lagade fönster i kajutan. Under seglingssäsongen låg Hilda 10 dagar hos Nydqvist & Holm i Trollhättan och reparerade. Bl.a. inköptes en kass (håv) och en säck som skulle användas när man hämtade myrstack, som användes för tätning. Vidare låg man vid varv i Göteborg och lagade klyvarbomen, som sprungit av. Inkomsten av frakter var brutto detta år 1867 2.225 riksdaler 90 öre och utgifterna för klarationer (lots- och hamnpenningar m.m.) 253,90 och reparationskostnaderna 1.755,37. Om man bortser från de ovanligt höga reparationskostnaderna kan exemplet anses representativt.
Galeasen Hilda gjorde 1867 sex resor mellan Göteborg och Karlstad och fraktade vid alla dessa tillfällen sågade trävaror.

Några ytterligare fraktfarare i området och deras resor.

År 1867 ägdes galeasen Hilda av ett partrederi bestående av Olaus Relfsson i Krossen på Tjörn, kommissionslantmätaren C.J. Uddman i Kungälv, Olof Olsson i Åkervik på Tjörn och båtbyggaren Anders Andersson på Kärrstegen i Ödsmåls socken. Skepparen var anställd av redarna och avlönades med halva fraktinkomsten och hade skyldighet att utan ersättning från rederiet "verkställa allt arbete som förekommer under seglationen". Som besättning under detta år fanns Olle Olsson, Jonas Carlsson och Mattias Olsson alla med 1 Rd 25 öre pr dag samt en kock med 1 Rd pr dag. Dessutom förekom tillfälligt anställda vid lastning och lossning.
Galeasen reparerades tre gånger vid varv detta år. Utrustningen på våren tog anmärkningsvärt lång tid, inte förrän den 4 juni passerade den Olidans sluss i Trollhätte kanal på årets första resa till Vänern. Utrustningen skedde på Kärrstegens varv i Ödsmåls socken under 47 dagar. Man inköpte bl.a. segelduk, 3 par åror (åtgick på en seglingssäsong) och lagade fönster i kajutan. Under seglingssäsongen låg Hilda 10 dagar hos Nydqvist & Holm i Trollhättan och reparerade. Bl.a. inköptes en kass (håv) och en säck som skulle användas när man hämtade myrstack, som användes för tätning. Vidare låg man vid varv i Göteborg och lagade klyvarbomen, som sprungit av. Inkomsten av frakter var brutto detta år 1867 2.225 riksdaler 90 öre och utgifterna för klarationer (lots- och hamnpenningar m.m.) 253,90 och reparationskostnaderna 1.755,37. Om man bortser från de ovanligt höga reparationskostnaderna kan exemplet anses representativt. Galeasen Hilda gjorde 1867 sex resor mellan Göteborg och Karlstad och fraktade vid alla dessa tillfällen sågade trävaror.

Galeasen Mathilda, skeppare Herman Torberntsson från Trätte i Långelanda gjorde sju resor mellan Göteborg och Karlstad detta år. Alla uppresor tom och trälast på nedgång. Resorna gjordes tiden 20 april - 11 nov.

alt

Namnbräda som tillhört slupen Rosander. Starkt skadad. Privat ägo.

Slupen Rosander

Slupen Rosander med Askerösund i bakgrunden. Byggd i Grönvik i Ödsmål 1865.
Målning efter rekonstruktion av E. Ängermark 1936.

Slupen Rosander, skeppare Carl Andersson från Stora Askerön i Norums socken gjorde sex resor mellan Göteborg och Karlstad detta år. En uppresa hade man flyttsaker till Vänersborg för övrigt tom. På nedgång en resa med järn och de övriga med trä. Resorna gjordes tiden 20 april - 6 nov.

Galeasen Alexandra, skeppare Jacob Andersson från Stora Askerön i Norums socken gjorde sex resor mellan Göteborg och Karlstad detta år. En uppresa hade man flyttsaker till Vänersborg och två stenkol till Karlstad och tre gick man tom. På nedresorna en resa med stångjärn och fem med trä. Resorna gjordes tiden 20 april - 6 nov.

alt

Vänergaleasen Alexandra. Byggd på Regårdsnäs i Långelanda sn på Orust. Ägdes av Jacob Andersson, Stora Askerön och AB Ahlmark i Karlstad. Skrovet låg som vågbrytare i Arkösund på 1960-talet. Foto: Lotsålderman A. Freudendal. Vänersborg.

Galeasen Friheten, skeppare Fredrik Svensson från Stora Askerön i Norums socken gjorde endast två resor detta år. En resa från Göteborg till Byälven, upp tom, ned med trä. Den andra resan tom till Karlstad och åter till Göteborg med trä. Resorna gjordes tiden 24 juli - 3 sept.

VARV, BÅTBYGGARE OCH BÅTTYPER.

Varvet på Regårdsnäs.

Varv och båtbyggare fanns å flera platser inom området. I Långelanda nämns varvet på Regårdsnäs, som låg på gården Trätte på Orust - mitt emot Stora Askerön. Där byggde man bl.a. fartyg för vänerfart. Ägare till varvet uppges i slutet av 1800-talet vara Bernhard Andersson i Trätte.
Galeasen Alexandra på 30 nyläster uppges vara byggd här omkring 1865. Denna galeas ägdes av ett partederi bestående av O.F. Ahlmark i Karlstad, skepparen Jacob Andersson samt dennes bröder August och Andreas Andersson på Stora Askerön.

Karl Johannesson, Stora Askerön berättar: "Alexandra va byggd på Regårdsnäs, de tahla Jacob om för mej. De såga en hel del virke sjählva, sa han, de hade gubbar som sto å langsåga...". Karl Andersson, Stora Askerön berättar: "På Regårdsnäs va ett stort bådbyggeri å i Grönvik Ödsmål)... byggde de också bådar, men de va länge se'n. I Buseviga (Stala), där va ett bådbyggeri, de hörde ja de tala om. Den siste de byggde där va en brigg, han hette "Kunigunda", sa de. I Brandal'n (Stala) kunde de inte bygga så store bådar på de blöde lerera. I Buseviga som ä så bra å ta ud dum å ve Regårdsnäs, de får va på sônna ställe, å så ä de i Grönvig. Alexandra va byggd på Regårdsnäs. Rosander va byggd i Grönvig - ungefär på samma tid 1865 eller 1864, de va ungefär lige gamla"

Varven å Stora Askerön.

På Stora Askerön i Norums socken uppges två varv - ett i Fundervik och ett i Trollevik. Karl Johannesson, Stora Askerön berättar: "Viktor Svärd, han som bodde på Kalven (Stora Askerön), han sa att de byggde vännerbådar i Fhlundervig". Viktor och han bror August Svärd skulle ha arbetat där på 1870-talet "å de skulle vara mä å rigga å då kom den där redarn frå Göteborg å skulle titta om båden va färdi, å då sa han te dum, att de hade skurit ett taljereb modsols. Ja, sa Viktor, vi såg inte den da'n hur sola gick för de va môrt (mulet).
Varvet i Trollevik innehades av fadern till båtbyggaren "Hans på varvet" (Stenungsund, Norum) "men så tyckte han att de va bättre där inne på lan å skaffa virke dit ner, så han sålde å byggde där inne. Han byggde säkert vänerseglare"

I Sveriges Skeppslista 1871 - 1875 uppges följande fartyg vara byggda på Askerön:

1850
jakten Anna Olivia, 14,5 nyläster,
jakten John, 8,5 nyläster,
jakten Richard, 9 nyläster,

1858
jakten Elisabeth, 10,5 nyläster,
1861
slupen Carl, 13 nyläster,
jakten David, 6 nyläster.

Som framgår var det mindre fartyg, vänerbåtarna var i allmänhet större 30 - 40 nyläster.

Varvet på Kärrstegen

Ett varv vars verksamhet är bättre känt än de tidigare nämnda är det varv som låg på gården Näs i Ödsmåls socken. Det var Anders Andersson på Kärrstegen som var verksam här som båtbyggare under senare delen av 1800-talet.
Anders Andersson på Kärrstegen byggde omkring 1865 slupen Rosander i Grönvik (platsen ligger strax norr om Kärrstegen). Denna slup ägdes av Karl Andersson och fördes av honom och hans bröder August och Fredrik på Stora Askerön.
Karl Johannesson, Stora Askerön berättar: "Min morfar John Larsson jobba för honom (Anders Andersson på Kärrstegen). Ja vet ingen mer slup än den Karl Annersa hade men den va nerhoggen inna ja kom hit (1900). Ja minns att köl'n etter den lå uppe ve Fredrikes källare... morfar jobba mest på varv... när han inte va på varv så sto han hemma a lagga å gjorde kärror å te å mä möbler, soffor å bord å stolar te folk... han hade gjort ett slagbord som de hade på Rosander.
De fanns inga hus på Kärrstegen utom e bo där de hade verktyg. Snickare hade egna verktyg. En bas på ett varv hade sin arbetsplats på styrbords låring, där sto han å de andre va fördelade på olika platser. De fick vara en som hade alla siffrer i huvet när de inte hade nöa ritning. När de börja på kravellbådane i Marstrand så va de inte nôn som riktigt kunne mä de där. Vänerbådane va kravellbyggda".

BÅTTYPER

Slup.
Ett enmastat fartyg med gaffelrigg och fast gaffel. Klyvarbom med två försegel. Toppsegel med rå. Fallande stäv, rund- eller bredgattad 20 - 30 läster. Karl Andersson, Stora Askerön berättar: "På Rosander la de längs kûhl'n (kölen) en krafti bjälke omkring 75 cm i fyrkant å så järnbultar genom den å kûhl'n, de va starkt, å se'n va de phlankegarnering all upp unner däcket så en kunne inte se intimmera nôn ställe. Längst fram va besättningas skans å där va en öppen spis murad uttå sten mä brannjärn som de koga på. Skorsten gick te däck å se'n va där ett järnrör å så sto där en lös huv över, den fick de ha väck när de sejla... Sen va lastrummet atterikreng skansen å sen va de befälhavarens kajuta å där va ju finare. Där hade de järnkakelugn å så va de måhlat, ådrat i ek å finare, bänkar runt omkring. Ett fast bod å e dralåda å så hade de kojer mä tyg framför, e koj ve var sida å där bodde skeppar'n. Styrningen va mä rorkult å talja på den, ratt hade de inte, de va ingen som hade ratt, de blir kveckare manövrar..."

Galeas.
Ett tvåmastat fartyg med gaffelrigg på båda masterna och fasta gafflar. Toppsegel med rå. Klyvarbom med två försegel. Fallande stäv. Rund- eller bredgattad akter. Båttypen byggdes både i Bohuslän, vid älven och vid Vänern. 30 - 45 läster.
Lotsen A.P. Freudendal, Vänersborg berättar: "Galeaser för insjöfart hade som regel stormasten (den främre) oftast något längre än den aktre (mesanmasten). Någon gång kunde masterna vara lika långa. Mesanmasten var dock aldrig längre än stormasten och hade kortare bom och mindre segel än stormasten. Gafflarna var alltid fasta. Denna anordning var betydelsefull när man seglade i älven och intill branta stränder där storseglen inte fångade vind. En galeas byggd för kustfart och östersjöfart hade aldrig fasta gafflar. De hade 'stryksegel' - man kunde fira alla seglen i däck. Mesanmasten var kortare på insjögaleaserna.
Det sista fartyget i Vänern som inte hade motor hette Junian och var från Torsby socken i Bohuslän. Det var två gamla gubbar, bröder, den ene hette Olaus. Den ene gick överbord i Dalbosjön 1927 - bommen slog honom i sjön och han drunknade. Sedan sålde den andre brodern båten till Vänersborg och där fick den motor. Alexandra från Askerön var det första seglande fartyget i Vänern som fick motor, det var 1905."

Älvbåt.
Enmastat, odäckat fartyg med ett stort råsegel och saknade klyvarbom. Rak stäv och spetsgattad. Bygdes endast i älven och i Vänersborgsområdet.

Blockskuta.
I regel ett tremastat odäckat fartyg med gaffelrigg på alla masterna och fasta gafflar. Toppsegel med rå. Förde även råsegel, ett eller flera, på förliga masten över salningen (fockstången), klyvarbom med två försegel. Fallande stäv rund- eller bredgattad. Byggdes endast i Vänern. Lotsen A.P. Freudendahl, Vänersborg berättar: "Den största blockskutan i Vänern hette "Stora Karolina" från Karlstad. Den var 55 m lång och lastade ca 800 ton. Den lossade sista gången i Vänersborg i början av 1870-talet. De ble bet för henne för hon rann för mycket, de fanns ingen slip ve Vänern som de kunde ta upp henne på, hon va för stor". "Stora Karolina" ägdes av ett göteborgsrederi. Blockskutorna fraktade som regel hela timmerstockar från Värmland till sågverken i älven och gick tomma på återresan.

LIVET OMBORD

Arbeten i vinterhamnen.
En större vinterhamn i här behandlade område - säkert den största och viktigaste - var Askerösund i Norums socken, sundet mellan Stora och Lilla Askerön. På 1880-talet hade askeröskepparna här tidtals minst fem egna och förande fartyg, dessutom hade de i vintervård ett 10-tal som var hemmahörande i grannsocknarna Ödsmål och Långelanda. De skeppare och sjömän som verkade här var bosatta på Askerön och främst kan nämnas - under mitten av 1800-talet - Rutger Mattsson f. 1819 och som 1849 förde galeasen "Delfin" från Kristinehamn samt Fredrik Svensson med egen galeas "Brynolf" på 44 läster. Båda bodde på Stora Askerön Mellangård. På 1870-talet kom bröderna Jacob, Karl, Fredrik och August Andersson och deras svågrar August Torberntsson och Johannes Persson att dominera sjöfarten på Askerön med galeaserna "Alexandra", "Mathilda" och "Wikingen" samt slupen "Rosander", skonaren "Burman" och den odäckade slupen "Rosen".

alt

Tre vänerfartyg i Askerösund. Fr. v. galeasen Matilda, slupen Rosander och skonaren Burman. Oljemålning av Karl Andersson 1956.

När seglationen var slut i oktober eller början av november samlades så småningom fartygen i vinterhamnen. Karl Andersson, Stora Askerön berättar: "När de hade sejlat den sista lasta å de skulle stänga Trollhätte kanal så kom de hem å e va i oktober... Då va de ghlädje, de hade proviant mä sej, de hade signalkanoner å sköd, så de hördes att de kom. De kom fhlere stöcken på en gång, för de samla sej å vänta på vinn... Fredrik å ja va ude ve Björnhohlmane å mötte dûm å då kom de många bådar på en gang, de va mûrt å då kunne en se de där bhlixtane då de sköd".
Nu började arbetet med att rigga av. Seglen skulle torkas och det lösa godset skulle tas iland i förvar. "Skeppare å de som bodde på öa gick där å rigga å, å hjälpte varandra. De tog sejla upp i lagårn å så hade de e särskild bo, men där kunne de inte ha så många sejel i den för där va manga bådar. Hemma i vår lagård lå de tre riggar. Allt löst å alle sejel rigga de å, å alle taljer fira de ner, bare vanter å stag sto. Gaffeln fira de ner, bommen sto mä e stöttning unner som sto på däck, å så tjära de dum å måhla å riggen skulle oljas. Å så påmping, de va ett vintergöra. Ja har påmpat så möt, så". Vintervården för en galeas uppges år 1877 kosta 12 kronor och 1867 15 kronor. För denna ersättning skulle den ständigt pumpas och klareras för stormar och is. På senvintern, innan Vänerns is hade gått upp och Trollhätte kanal hade öppnats, började man att utrusta fartygen för den kommande seglationsperioden. Denna började som regel under första hälften av april. Skepparna och besättningsmännen och även drängarna på skepparegårdarna samlades då i vinterhamnen.

Om mathållningen ombord.
Karl Andersson, Stora Askerön berättar: "Ombohl hjälptes de åd å lava mad om de inte hade kockepojk. Annars hade var man sin egen mad. Deras fruntimmer hemma feck ha bagat, de baga väl i flere dar, så de hade säcker mä tunnt brö mä sej å så va de möt sillefiske om vintern (efter 1875) så de hade e tunna sill mä sej å potätter, kålrudder å svagdrecka å så rodde Jacobes dräng te Nösund å köpte brännvin, en 3 - 4 kanner i en trädånke"
År 1874 seglade August Andersson som bästeman med sin broder Karl på slupen Rosander. Lönen var 33 riksdaler resan och August fick förskott på lönen för inköp av proviant för egen räkning.

Resorna

När alla förberedelser var avslutade och farlederna var framkomliga för is väntade man in tjänlig vind. Som regel seglade de tomma från Bohuslän till Vänern. Någon gång kunde de ha styckegods med men det var inte ofta, Karl Andersson, Stora Askerön berättar: "När nohlavinn kom sejla de alla på en gång. De var nack (nog) i mitten på april. De sejla upp igenom ve Kungälv å Nordre älv, då de va tomma, men då de va lastade så fick de gå mä Göteborg. Ve infarta te Nordre älv fick de ha en ann vinn. Men de hade jôllar å bogsera mä. Orka de inte bogsera mot strömmen så rodde de ut varpankare mä långa trossar som de spela in, de va där de va mö ström å krappt (trångt). De rodde, dro å hala te Vänersborg. Där fick de ha go vinn för å komma ud på Vänern. Karl Annersa hade en Göteborgsbåd (Wikingen) å de kan hänna att de hade last ifrå Vänersborg. De va tre man på en båd, skepparn, bästeman å en kockepojke. Då skeppare va yngre tog e resa en mana (månad), de gjorde manga reser på år't, se'n ble de för gamla allihob, besättninger å alla, gamla gåbbar. På Jacobes galeas Alexandra va de Jacob, Karl Annersa å August Torbernsa, udlevne gåbbar allihob, de kunne inte bli nöt, de orka inte å ro. De gick för smått, de va bare ett tidsfördriv de hade, 2 - 3 reser om år't. På Vännern sejla de mä näddera, men annars dela de inte in dygnet i vakter. De sejla te Aspholmane å Lurå å skulle ha olige vinnar te olige ställe - Karlsta, Otterbäcken, Lidköping, Agnhammar, Säffle, Åmål, de va så manga ställe, å så fick de laster där."
De sista åren frakta de mest virke för virkeshandlare i Bohuslän. De vanligaste var olika handlare i Stenungsund, Alfred Hermansson på Rossön, Johan Pettersson - hanlar'n i Möggenäs och Olaus på Låka".

Stormar och förlisningar.

Den 29 oktober 1858 drunknade fem sjömän från Norums socken när galeasen Amalia förliste på Vänern. Det var skepparen Herman Pettersson på Vedkullen 46 år, Anders Olsson från Hällebäck 31 år, Carl Olsson från Hällebäck 23 år, Herman Larsson från Gategård 31 år och Olof Emanuel Andersson från Stora Askerön 20 år (den sistnämnde broder till skepparna på Askerön). Herman Pettersson var en välbärgad skeppare och bonde som ägde tre gårdslotter, i Vedkullen, Åker och Södra Skår samt 1/4-del i galeasen Rosina. Ännu hårdare drabbade olyckan familjen i Hällebäck där änkan Beata Christina Hansdotter måste sälja gården och stod ensam med den treårige sonen Oscar Harald.

Läs mera om detta i Bohusläns Hembygdsförbund årsskrift 1973.

Matildas ankare Ängen Stora askerön

Detta ankare, som tillhört galeasen 'Matilda', är ett av få bevarade materiella minnen efter vänerseglarepoken på Stora Askerön. Foto: W. Ängermark.

Wilhelm Ängermark

--------------------------------------------------------------------------------

Stora Askeröns Lotsstation

Ägarna till gårdarna på Stora Askerön var av myndigheterna pålagada att ansvara för lotsning av fartyg till Marstrand och Uddevalla. Yrket gick ofta i arv från far till son. På det berg där kvarnen nu står hade man ett litet enkelt hus där lotsutkiken fanns och där hölls bevakning alla dygnets ljusa timmar. När det kom ett fartyg som ville ha lotsning till Uddevalla underrättade vakten den tjänstgörande lotsen. Då kunde det ofta bli bråttom.

alt

Detta är den byggnad som ursprungligen var uppförd på Valås (där nu väderkvarnen står) och användes av lotsarna som bevakningshus. Boden flyttades till Fiskevik och används nu som sjöbod. Den ägs av släkten Mattsson i Mellangård. Foto Wilhelm Ängermark.

Karl Andersson i Ängen berättar:
"Utkiken kunne se te Svanesun å ud te Hagefjord. Lotsane gick te Förnäs å bådane fick ligga där å kryssa te de kom. De lotsa te Uddevalla å te Hätta i Hagefjord. Se'n fick
de gå hem, ifrå Uddevalla gick de te Galteröa. De va en som hette Alfred som rodde dum å frå Marstrand, så fick de se å komma sej över te Tjörn å gå över Tjörn å
sen hem. Hôlingar vakta kräg, men vaktepôjkar de vakta för lotsinga." (Vallpojar vakta kor och vaktepojkar vakta lotsningen).

alt

Samuel Nilsson - en av lotsarna på Askerön

Karl Johannesson berättar:
Kalle Gren berätta att Sammel Nilsa fick så brått när vaktepojken kom å varskodde att "nu kommer de e skuda ud ve Brattöa", de va hans tur å lotsa, å så feck han en råck på sej, men så när han kom ner te grinna nere i Förnäsekohagen, så fick han se, att de va kärringas kofta han hade fått på sej. I bråska hade han tatt hennes
kofta, å då va de inte tid te å vända å byta.
De tog gästgivareskjuts tillbaka te Ödsmål elle om de va nån skuta i Uddevalla som skulle skulle ut te Hätta, de va inte länger.
Här va flera lotsar, Anderjas Annersa å te Fredrikes va ett folk, de kalla dom "Jansar" å Christian Jansson va lots men inte brodern Andreas å så va de Nils å Bährn å Sammel.

För att få en beskrivning av Lotsplatsen Stora Askerön återges här ett dokument som beskriver ganska utförligt förhållandena. Bl.a. hade man en "fredlyst gran" i Bräcke i Myckleby som sjömärke.

År 1821 den 12 sept.inspekterades lotsplatsen Stora Askerön på uppdrag av "Förvaltningen af Sjöärenderne, samt Höglofl. Kongl. Kammar Collegium".

Närvarande var lotsupsyningsmannen uti Marstrands
Lotsfördelning, Coopvardie Capitainen Herr Daniel Schiller, Assessoren och Krono Befallningsmanen häradsskrifvaren, herr A.Dahlman, kronolänsmannen i Häradet, hofrättsliquidations Commissarien C.M.Wernbom, häradsdommaren Berndt Jacobsson i Berg och nämndemannen Andreas Mattesson i Strandnorum, samt därförutom de å stället tjenstgörande
Lotsar, Åldermannen Bernt Simonsson, Mäster Lotsen Johannes Clementsson, Secund Lotsen Nils Hansson, Ordinarie Lotsdrängen Olof Andersson samt Lärlingarne Elias Berndtsson och Christian Johansson.

Lotsplatsen Askerön 3ne hela mantal äges och innehafwes af närvarande Åboar, Östergården av Bernt Simonsson, Nils Hansson och Swen Rassmusson, Wästergården av Hans Nilsson och Bokhållaren S. M. Dahlström, för hvilken Bonden Olaus Berntsson svarar, och Millangården af Controlleuren R.Gyllick, Coopvardie Skjepparen Christ. Hammar, Styrmannen Joh. Wikström,
Johan Clementsson, Anders Jacobsson, Andreas Swensson och Hindric Simonsson.

Varken av Jordeboken som Häradsskrivaren Dahlman nu förevisade, eller av andre handlingar kunde uplysas när Askerö hemmanen blivit anslagna till lotsningen;
"men så långt berättelser sträcka man från man och af urgammal häfd, har Lotsningsskyldigheten åtföljt Hemmanen på hvilka altid funnits behöfligt antal Lotsar, och de Öfrige åboerne hafwa vid påträngande behof biträdt Lotsarne. Af nu förevisade Konungens Befallningshafwandes Utslag under den 31ste October 1775, och den 10 marti 1808 inhämtades att Askerö Hemmanen blifwit tillagde och befästade i Kongl. Brefwen den 16de augusti 1662, 1ste augusti 1680, 18de april 1738, och 17de September 1783.
Herr Capitaine Schiller anmärkte, att de Tjenstgörande Lotsarne innehafwa minsta delen af Jorden; och därföre utfördes hvad varje Lots bebor:

Askerö Östergård
Lotsåldermannen Bernt Simonsson 1/3
Secund Lotsen Nils Hansson 1/3, 2/3

Askerö Millangård
Mäster Lotsen Johannes Clementsson 3/16, 41/48

Af öfrige förut upräknade Jordägare innehafwes 2 7/48
Tillsammans 3 hela Hemman.
Krono Skatte Båtsmanhåll under ett Nummer 122 wid 2dra Bohus Roterings Compagnie.

Då nu föreskrefne Lots ålderman, Mäster Lots och Secund Lots äga och bebo egne Hemmansdelar och Hus, förekallade Ordinarie Lotsdrängen Olof Andersson, som upgifwer, att han bor inhyses hoss Styrmannen Johannes Wikström, där han ock under Hemmavistandet njuter kost, utan att betala något därför, emedan han från yngre Åren tjent i samma Hus - Han begärde nu, att blifwa befordrad till Secund Lots vid denna Station, hwilket antecknades.
Lotslärlingen Elias Berntsson vistas och bor fritt hos dess fader Åldermannen Bernt Simonsson.
Lotslärlingen Christian Johansson vistas och bor fritt hos dess Fader Mäster Lotsen Johannes Clementsson.

Af Askerö Östergård utgår i grundränta 11 Rd 14 sk. till Kongl. Majst. och Kronan och 1 Tunna krono Tione. - Af Wäster och Millangårdarne hvardera i grundränta 8 Rd 30 sk. Häradsskrifvaren på Lön, samt 24 kappar korn i Kronor Tionde. Lika tionde som till kronan utgör hvart Hemmanet till Pastor i Spekeröd, och lika till Norums kyrka; Till Pastor in natura och kyrkan efter 3 daler Silfwermynt Tunnan enligt 1770 års Riksdagsbeslut dess 40 §, med tillökning efter mynt walvationen,samt härförutom till Pastor en mark Smör af hvarje ko som på
gården födes, en Ost från hvar besuten Bonde till behagelig storlek, och Offer Juhl, Påsk och Pingst efter egen god affertion jämlikt 1722 års förening med Prästerskapet i Bohus län. Äfwen Bevilling af Jorden efter ombytelig Taxering 2 Rd af hvarje 1000 Rd och för närvarande efter värde Östergården 5500 Rdr samt Väster och Millangårdarne hvardera 4500 Rdr.
Herr Capitainen Schiller androg, att härå stället, uti de upräknade, finnes så många Lotsar och Lärlingar, som efter Lots Reglementet äro anslagne, och således antalet fullt.
Tillfrågade förklarade så väl Lotsarne som övrige ägare, att Hemmanen oförkränkt tillgodonjuta och njuta, de Privilegier som dem tilläggas uti 2 § af Kongl Förordningen den 17 September 1783; och på den af Lotsarne nu ingifne ansökning, att vinna tillökning i Lotsarnas antal, af en mäster Lots och 2ne Lärlingar, hvarmed de föebehöllo befrielse för anslag af främmande Lotssar från andra Stationer, kunde ej widare härtill göras, än att samma ansökning kommer att åtfölja detta Protokoll till upptagande och prövning på Högvederbörlig Ort.
Herr Capitainen Schiller ärindrade Lotssarna och öfrige ägare till Lotshemmanen om noggrann efterföljd af föreskrifterne i 5 och 9 §§ af föruptagne 1783 års Kongl. Majst.nådiga förordning.
Sluteligen voro med anledning af Konungens Höga Befallningshafvandes Ordres den 13de December nästledit och den 28de Juni detta År Åboerne Bernt Relfsson i Ranneberg Resteröds Sockn, Carl Hindriksson i Söder Korsvik Ljungs Sockn, och Per Eriksson i Hede Myckleby Sockn utom den förstnämnde förfallolöst uteblifwen, på kallelse tillstädes, jämte Nils Beckman i
Bräcke sistnämnde Sockn, på hvars ägor en uti Konungens Höga Befallningshafwandes allmänna kungörelse af den 13 marti detta år fridlyst Gran till Sjömärke tjenar; och sedan det af Tjenstgörande krono Länsmannen i Fräkne Härad den 26te förleden Juli förde undersöknings Protokoll, upläst blifwit, förmanades och tillsades Jordägare, att i allt hvad på dem ankommer
wårda och tillse de uti samma Protokoll uptagne Sjöprickar Tofwebåden, Aspholmebåden, Ärhollme Grundet, NO Båden och SW Båden samt Granen wid Bräcke. Härvid upplystes och medgafs af Jordegare, att alla tre Hemmanen Askerön äga i Lotsnings skyldigheten sig ålagt, att uprätta och underhålla de 4ra förstnämnde Sjöprickarne eller så kallade Bådarne om hvars
fullföljd de ärindrades.
Sist begärte åboen Nils Beckman i Bräcke ärsättning för det den fredlyste Granen skall få stå qwar på Stranden Räfsnäs, Een Rdr Banco om året. Ut supra.
A.Dahlman
*****

Hur lotsen Rutger Jerpsson

verksamt bidrog till att överlista en svensk båt med dansk besättning som försökte fly från Uddevalla till Danmark. Jerpson seglade så långsamt han kunde gemon Hakefjorden för att kunna bli övermannad av en svensk förföljare och på så sätt kunna övermanna de danska militärerna som medföljde. Dessa dramatiska händelser tilldrog sig under under ofreden 1788-89.

I det hopp, at den wördade Allmänheten med lika benägenhet anser en fullständigare underrättelse om förloppet med Swenska Jagten VENUS upbringande til Marstrand, hwilken war bemannad med Dansk Besättning, som densamma uptagit de förra berättelserna om Danska Båtars upbringande, under nu warande krigsoroligheter, utbeder jag mig tilstånd, at i min Herres
Tidning så införa följande:

Då Lots-Inspektoren Ramstedt och underteknad uti någon expedition woro ankomne til Askerön, blef oss berättadt, det en Swensk Jagt med Swensk Flagg och Dansk Besättning, war gången från Uddevalla och, natten imellan d. 5 och 6 October, ankrat på förenämnde ställe. Om morgonen därpå, eller d. 6, ankom Lotsen Lars Hindrichson i land, tillika med en Dansk Man
af Besättningen, åtfölgd af någre Lotsar från Askerön, för at afhemta Halm och Watn från Öen: sedan Lots-Inspektoren och underteknad, för at af den medhafde Danske Mannen icke blifwa sedde, förborgat oss uti en kammare, inkallade wi nämnde Lots, och tilsporde honom om denna Jagts beskaffenhet; hwarpå han lemnade oss all möjelig underrättelse, tilläggandes, at
Jagten wille segla Stigfjorden ut. På vidare tilfrågan om Lotspenningar woro bekomne? swarades, at han från 2:e om bord på Jagten warande Lieutenanter, hade bref til Borgmästaren Åberg i Uddewalla, som Lots-legan liqvidera skulle. Sedermera inkallade wi Lotsen Råttier Hjerpsson från Lilla Askerön som skulle widare lotsa Jagten, och tilsade honom strängligen, at han ej måtte understå sig genom Stigfjorden utlotsa nämnde Jagt, men i det ställe förebära omöjeligheten at sådant utan högsta risque kunna werkställa, utan at han war nödsakad, at genom allmänna farwattnet med Jagten utsegla, hwarföre den Danska Besättningen wäl wisade någon farhåga, helst de af sådan orsak woro twungne passera förbi den nu i så godt förswarsstånd satta Carlstens Fästning. På sidstnämnde Lots alfwarsamma åtwarnade beslöto de ändteligen wara nögde med hwad han gjorde härutinnan. Äfwenledes hade wi instruerat Lotsen, at så mycket möjeligt war, affalla från Winden, för at dymedelst hindra Jagtens fortkomst, och at wi därigenom skulle kunna i god tid ankomma till Marstrand, hwiket äfwen skedde, hwarest wid ankomsten, Lots-Inspektoren Ramstedt härom aflämnade fullständig rapport til Hr Capitainen och Riddaren Rutensparre, med anhållan at ej allenast bekomma tilstånd, utan äfwen Manskap at denna Jagt upbringa, hwartil Hr Capitainen och Riddaren wäl swarade sig ej hafwa några ordres, dock likwäl i samråd med Borgmästaren Peter Ekström, som för egen risque påyrkade Werkställigheten häraf, lemnade Hr Capitainen och Riddaren så wäl härtil sit bifall, som äfwen beordrade Hr Fändrik Jenssen, Under-Styrman Wessbeck, sex Man Soldater af Elfsborgs Regimente och lika antal Matroser at wara härwid följaktige. Sedan Lots-Inspektoren dragit omsorg för kulor och underteknad för krut, afseglade wi i swår storm härifrån d. 6 October kl. 10 om aftonen och ankommo kl 11 samma afton til Hetta, der wi måste qwarligga til morgonen därpå; helst mörkret och stormen hindrade oss, at genst angripa Jagten, hwilken då ankrat på Kattholme-sand; men måste, i anseende til stormens tiltagande, kapa ankaret och dref til Löfön, hwarest på en Bergsklippa Danska Besättningen satt ofta nämnde Lots, Råttier Hjerpsson, til utkik, för at warsko dem, i fall något fiendtligt wore at befara; men i stället för at sådant werkställa, afbidade Lotsen med nöje wår utlofwade ankomst. Den 7:e kl 11 förmiddagen, sedan Winden något bedarrat, afgingo wi från från Hetta till Löfön och fingo efter en half tima Jagten i sigte, då Hr Fändrik Jenssen med sit Manskap i Krono-slupen, Lots-Inspektören Ramstedt och jag med 3:ne medhafde Lotsar i dess båt, samt 10 st. bewäpnade Lotsar, som från Hetta medfölgt i en större, efter någon stunds avancerande träffat Jagten,
lade Fendriken sig Jagten om styrbord, och wi tillika med den större båten, om babord och entrade henne. På tilfrågan af mera nämnde Hr Fändrik, hwarifrån Jagten wore och hwart de ärnade sig? swarade 2:ne Lieutenanter, at de kommo från Uddewalla och tänkte sig til Jutland, med bref från Prins Carl af Hessen. Wid widare tilfrågan, om något fanns om bord, som kunde tjena til motwärn? blef swaret: endast några Pistoler, at härmed förswara sig mot Röfware. Sedermera öpnade vi storluckan, hwaräst 12 Man befunnos, hafwande hwardera 2:ne skarpt
laddade Pistoler, samt undergewär och dessutom någre Reserve-pistoler, dem wi alla afsköto, dock på begäran af Premier- Lieutnanten Otto von Heis, lemnades honom tilstånd, at sjelf sine afskjuta, hwarunder wåra Pistoler woro spända, för at wara säkre mot olycka. Härefter förkunnade Hr Fändrik Jenssen, at Jagten, enligt de ordres han hade, måste medfölja til Marstrand där de fingo widare förklara sig. Samma dag om aftonen, hade wi den glädjen, at genom norra inloppet med denna Jagt insegla, då en talrik samling af Stadens Innewånare under beständigt hurrande och utropande af: Lefwe Konungen! fägnade oss och belönte wår kära möda. Detta är werkeliga förloppet med nämnde Jagts upbringande, som war den första af alla Priser, hwilka sedermera blefwo tagne.

Lyckliga utgången af denna expedition wäkte wår åstundan, at widare upoffra wår ringa tjenst: tilfället yppades ock, at wi, tillika med Hr Capitain och Riddaren Rutensparre wid Geddewikssund anträffade 27 st. båtar lastade med diverse, dem wi upbragte til Marstrand och sedermera escorterade till Götheborg. - Det loford, hwartil nu mera Hr Majoren och Riddaren Rutensparre, samt wår wördade Borgmästare, Hr Peter Ekström, af hwar och en upriktig Swensk, så nu som altid gjort sig förtjente, i anseende til ådagalagd nit för sin
Konung och Fädernesland, talar för sig sjelf til deras ewärdeliga heder. Marstrand, d. 28 December 1788.


A.G.Wodenbeck

Källa: Götheborgs Allehanda, fredagen den 9 jan. 1789