Västergård
Västergård. Detta hus är byggt i början av 1800-talet. Det var denna gård som Anders Andersson köpte 1834 av E. Malmelin. Framför huset står Anders sonson Albin och hans dräng.
"Anners Annersas" eller "Albins"
Anders Andersson och hans hustru Christina Jonsdotter flyttade från Tjörn till Stora Askerön Västergård 1834. Anders betalade 3666 Riksdaler och 67 skilling för gården på Stora Askerön som de köpte av E. Malmelin. Han uppges ha varit handlare i Göteborg. Malmelin hade 1830 köpt gården av salteribokhållaren i Danestaden Sven Magnus Dahlström och hans hustru Christina Ödberg. I köpet är ett undantag angivit för Dahlström syster Elsa Maria och för hans svåger Olaus Ödberg och dennes hustru. Det heter: "Kjöparen skall vara förbunden at lemna min syster Elsa Maria Dahlström uti hela dess lifstid Ett åhrligt undantag som skall bestå af Nödige hus och ved bränsle samt en tunna Korn, en half tunna bönor, en half tunna Rog, samt foder för en ko som Ryktas så gott som Kjöparens, samt mulbete bland Kjöparens uti alla betten, samt för egen Räkning af hämta fruckten af den så Kallade brunds appelen, samt Rätig het at Sätta en skjäpa potäter hvar till Kjöparen till släper gödsell och för Rättar sättningsarbetet".
Denna Elsa Maria Dahlström bodde på gården när Anders köpte den och Karl (son till August) berättade att man även under hans tid talade om "Dahlströmskas ko". År 1844 köpte Anders 1/16 mtl "Kronoskatte Lots och Båtsmanshålls hemmanet Stora Askerön Millangården" av Elias Thoresson och hans hustru Pernilla Olofsdotter för 1210 riksdaler 32 skilling riksgeldssedlar.
År 1834 grasserade en koleraepidemi i Bohuslän och det berättas att Anders, som då bodde på Tjörn, gick omkring på gårdarna och skötte djuren m.m. då folket antingen var sjuka eller hade dött. Det första fallet inträffade 6/8. Sammanlagt dog 21 personer på en månad. I ett hushåll i Häggvall dog 7 personer på fem dagar.
Anders dog den 4/4 1893 men redan 1882 hade han överlåtit sina gårdslotter till barnen. Vardera erhöll 1/12 mtl, men genom köp av varandra blev delningen:
Andreas erhöll 1/12 mtl Västergård, köpte av sin bror Jacob 1/16 mtl Mellangård, köpte av sin bror Fredrik 1/12 mtl Västergård, köpte av sin syster Inger 1/12 mtl Västergård.
Johan erhöll 1/12 mtl Västergård, köpte av sin bror Carl 1/12 mtl Västergård.
August erhöll 1/12 mtl Västergård. (Kallades Ängen).
Anders Andersson var gift 1823 i Valla med Kristina Jonsdotter, född i Valla, död på Stora Askerön. Hon var dotter till Jon Christensson.
De hade följande barn:
Johan född 1823. Han bodde i Hagen (se Hagen).
Andreas född 1826, han var också lots och övertog gården. Han var gift med Anna Helena Pehrsdotter född 1837 i S:t Peders socken, Västergötland.
Karl i Ängen berättar:
"Anna Hellna" elle "Anderjases Anna" kalla de henner, ho va född i Lödöse. Ho va sôster te "Per på Hammern" i Långelanda, han va därifrå. Han va en vänerskeppare som flûtt hid. Anderjases Anna sa: "De ä skam å äda möt å leva litt"
Anders född 1828. Dog ung.
Jacob född 1835. Han var vänerskeppare och förde galeasen "Rosander". Han köpte gården efter kapten Christian Hammar men byggde ett nytt hus mitt emot Mattssons. Han hade inga barn och efter hans död blev gården blev såld till Bernhard och Emma Berntsson från Kil, Valla, Tjörn.
Vidare hade de sonen August, skeppare, de var han som kallades "August i Ängen" född 1840. Han seglade med sin bror Fredrik född 1845. Bodde i Mellangård. Han seglade på "Rosander".
Olof Emanuel född1838. Drunknade på Vänern.
Carl född 1843. Ogift och bodde hos sin bror "Johan i Hagen". Han seglade alltid med slupen Rosander.
Inger Christina född 1833 och död 1917. Hon var gift med vänerskepparen Johannes Persson från S:t Peder sn. De bodde på gården Hammern i Långelanda. De hade en son som hette Axel. När Johannes dog flyttade Inger med sonen till "Klockaretången" på Stora Askerön. Axel bodde också där som vuxen men flyttade omkring 1930 till Bissklöva, som ligger på öns sydsida. Han var båtbyggare och fiolspeleman.
Karl Johannesson berättar:
När Anners Annersa kom ifrå Tjörn å bosatte sej där, (Karl talar om platsen där huset låg först, nämligen i "gåhln" eller där Anders Olsson och senare Harald Olsson bodde) då va de huset i ett. Gavehln på de huset va ifrå Haraldes bo å så geck de nästan bûrt te lansväjen, å de va en vägg på mitten - åstängt - så de hade var sin del. Men så töckte inte Anners Annersa om de, då han va kommen, utta han såga å huset å tog sin del å byggde där bûrte. (Där Albin bodde). Johan Hansa bodde i den ene änden.
Anders Fredrikssom tahla om när de va pôjkar, han å Axel å Mattssons-Alfred, de va ju ihob å lekte. Han tahla om en gang, de hade den kvarna därude (på berget ovanför Sävelycke stog en en holkekvarn) den hade inga segel utta de såga tûnna bräder ("flökter" eller vingar). De töckte de va så rart å arbeta mä, så de va där å tog brär å så va de inte nôt igen när gåbben fick se't. Så skulle de gå i skohle där bûrte tahla Axel om, å där ve berget, nu ä de väckhogget, där sto e fali stor lind unner berget, lite länger åd öster å där sprang de in å gûmde sej, de ville inte vara mä inne i skohlen. De hade ett falit bestyr inna de fick tag i dûm å feck in dûm. De hade en skollärare som gick omkring å lärde dûm å läsa.
Anners Annersa hade en dräng som hette Brinken. Han va ifrå Bräcke i Össmåhl (Ödsmål). Sedan ga han sej te rokarl bûrt på Swannsunn (Svanesund). han hade vôrt dräng hos Anners Annersa. Där på backen framför Fredrikes hus där va en brûnn, där sto nöa pilar också på den tia. Å Brinken kom ifrå skogen en vinter körane mä ett lass bränne å ve så bûrja den Jans-Anderjas, han hämta van ve brunn, å khlaga - där hade gått nön förbi fûnstert å spännt mä khlackskener å där va ett sôtt berg så de ella, de kunne inte gamhlingane fördra. "Då tror I vûhl mej tet" sa Brinken, å feck öxa ur slä'n å etter gåbben, han hûllt på å skrämt livet ur ham. Han kasta oget å sina träspänner å sprang in.
Albin Anderssons hus i Västergård.
Byggdes i senare delen av 1800-talet på samma tomt som det gamla huset (se ovan).
Foto: Wilhelm Ängermark 1951.
Västergård, Ängen
Gården Ängen sedd från Hälsvigeberg. Den består av tre delar: Från söder Sunberga, Hällsvigeäng där gården ligger på Kråketegen och Hälsvigeberg. Sunberga är åsen bakom gården. Foto: G. Ängermark c:a 1940.
Karl Andersson i Ängen, som bodde här hela sitt liv (född 1878), berättar bl.a. om när man byggde huset:
Huset hemma byggde de, de va nog 1882, tänker ja för ja kan minnas ett lide grann då snickare sto mä, de va väl ett par, sto mä var sin järnstang (spett) å stötte i marka där som hörnet skulle ligga. För de gjorde inte som de gör nu, att de gör en grund först å källare inna de bygger, de gjorde de inte, utta de va bare marka där de tyckte, å så la de hörnstenar bare, å så en sten på mitten, å så byggde de huset på, sen fick de lägga grund bäst de kunne. De blev därför inte så frackt (bra).
Ja kan särskilt komma ihåg hur Benjamin, som va ifrå Stenungsund. Han va mä å byggde, å han sto mä ett spett å stötte ner där hörnet skulle stå. Farfarn va mä de va han som bestämde, tänker ja.
De köpte ett stort förfärligt hus som hade stått på Knarrudden, som e mamsell Molin på Knarrudden, hade haft. Ho hade väl haft nöt trankogeri elle sillsalteri där. När ho va dö, så ble de auktion på huset å så köpte pappa de å så frakta't hem te vårt å byggde där. De va inte ett sånt hus som nu, de va ett stort langt hus mä tre, fyra rum etter varandra. Farfarn hade ett hus, ett sônt där langt hus som Anners Olsas hus. De kommer ja ihåg för där gick ja i skole, de va ett sôtt där langt hus mä tre rum etter varandra. Å farfarn å Anners-Olsa de bodde där framme i byn, alla bûnner bodde i byn. 1865 ble de lantmätning, då fick han sin del där. Anderjas å de flûtte did, de va farfarn som byggde. Farfarn köpte i Mellangåhl te Fredrik, han va så ung, han va inte möt över 20 år, han va inte betrodd te å köba gåhlar. Utta farfarn köpte gåhln på auktion. [Det var efter "Jansane"].
Backen ned mot Ängen. Träden är böjda för den västliga vinden
och hagen är väl betad. Foto: W. Ängermark 1948.
Hustypen brukar kallas "västsvenskt dubbelhus". Det bör vara byggt omkring 1882 -1883 av August Andersson och hans hustru Anna Kristina Henriksdotter. Huset hade tidigare stått på Knarrudden på Lilla Askerön, som är sagt ovan. Det var uppfört där under senare hälften av 1700-talet av trankokeri- och sillsalteriägaren Johan Påvelsson Wikström. Han var född på Lilla Askerön Nordgård 1747 och son till kofferdiskepparen Påvel Essbjörnsson Wikström och hans hustru Christina Gregersdotter Hammar. De härstammade från Dragsmark. Johan Wikströms hustru Britta Lindqvist f 1748 hade en syster som hette Helena Margareta Lindqvist f 1754. De var döttrar till tullkontrollören Fadder Lindqvist på Kalven på Stora Askerön. Helena Margareta var gift med kyrkoherden i Dalstorp i Västergötland Johan Molin. Helena Margareta dog 1795 och efterlämnade sex minderåriga barn. Då hennes syster och hennes man på Knarrudden var barnlösa så tog de hand om ett av barnen, Johanna Maria, född 1785, som fosterbarn. Hon bodde resten av sitt liv på Knarrudden och dog där 1877. Öborna kallade henne "mamsell Molin" Efter hennes död köpte August och Anna Kristina huset. De rev det och fraktade virket till Ängen och byggde det hus som fortfarande finns där.
Gångjärn från Trankokeriet på Lilla Askerön, tidigt 1700-tal. Privat ägo
Ett gammalt hänglås från Ängen.
Det gamla huset i Ängen. Framför huset står Anna Kristina Hendriksdotter och hennes son Karl. Anna Kristina har en hund i famnen och på stolen har Karl en modell av en fullriggare.
Foto från mitten av 1800-talet av en kringvandrande fotograf.
Här bodde alltså på 1800-talet August Andersson. Han var född den 7/9 1840 på Stora Askerön och var son till Anders Andersson och Christina Jonsdotter på Stora Askerön Västergård. August dog den 20/7 1888 på Stora Askerön. Han var skeppare och seglade i fraktfart på Vänern med sina bröder Karl och Fredrik på slupen "Rosander". Hans hustru hette Anna Kristina Henriksdotter, f. 17/1 1850 på Lilla Askerön. Hon var dotter till Hendrik Eliasson och Annika Eliasdotter i Nordgård på Lilla Askerön.
De hade två barn: Karl Andersson, född 1878 15/10 och Gerda Andersson, född 1879.
Bryggan i Ängen
Om man kommer roende genom sundet mellan Lilla och Stora Askerön och lägger till vid bryggan i Ängen, så har man kommit till en av de vackraste platserna på ön. Bryggan är ovanligt stor och är byggd av väldiga stenblock - ingen vet när. Men det får antas att den tillkommit i mitten av 1800-talet när Askeröbornas sjöfart på Vänern var som livligast. Det var här som vänerskepparna på 1800-talet hade vinterhamn för sina skutor och här hade de sitt reparationsvarv. Det låg på "backen ve brögga".
Den gamla stenbyryggan i Ängen. Foto: W- Ängermark 1967.
Härom berättar Karl Andersson i Ängen följande:
När isen släppte börja de å re sej te (göra sej i ordning) om de skulle ha gjort nån toppstang elle gaffel elle bom elle klyvarbom, så gjorde de detta där hemma på backen ve brögga.
Så skulle de ju proviantera så de va färdia då nolavin (nordlig vind) kom - de gick inte mä nån annan vinn. När de då va färdia mä förberedelsera å de hade öppnat Trollhätte kanal så ga de sej å, de första de ble nordlig vinn. När de va tomma tog de vägen genom Nordre älv å Kungälv, men när de va lastade fick de gå mä Göteborg för där va för grunt i Nordre älv, men tomma kunne de gå den väjen upp.
Deras fruntimmer hemma de baga i flere dar, så de hade säcker mä tunntbrö mä sej, å så hade de e tunna sill (de va möcke sillefiske om vintern) å så potäter, de fick de ha mä sej. När de då ble nodlig vinn så segla de då iväg nästan alla på en gang. De va i mitten på april omkring. De kunne ta ett par dar te Kungälv. De va tre man på en båd, de va skeppar'n, bästeman å en kockepok. (Läs mera om detta i kap,. Sjöfarten på Vänern)
Det finns två vägar som leder till bryggan i Ängen. Först den större som går från huset i Ängen. Sedan finns det en gångstig som leder till höger (om man står på bryggan och ser mot land).
Fortfarande finns det spår kvar av den stig som vänerskepparen Karl Andersson i Hagen trampade upp när han varje dag gick till sin slup Rosander, som låg ankrad utanför bryggan i Ängen. Foto: Sven Ängermark.
Den stigen går över berget och till granngården. Den hölls upptrampad av skepparen "Karl Annersa" eller som han också kallades "Karl i Hawen". Han gick flera gånger om dagen till bryggan och rodde ut till sin båt. Han var skeppare på slupen "Rosander" och var en ogift bror till "Johan i Hagen". Karl bodde hos sin bror Johan i Hagen när han inte låg på Vänern. Dessa var bröder till August Andersson i Ängen. Det berättas att Karl hade tjärade trätoffler och hade ett rep knutit om rocken.
Putshyvel som tillhört skepparen Karl i Hagen. Han hade på alla sina verktyg inbränt CAS (Carl Anders Son). Hyveln är tillverkad av ask. Hyveltanden är tillverkad på Rosenfors Bruk som ligger söder om Hultsfred. Bruket anlades 1800. Privat ägo.
Kniv som tillhört skepparen Karl i Hagen. Kniven har slipats så många gånger att nu är endast ca halva knivbladet kvar. Skaftet har märket CAS. Privat ägo.
Slänten var stenig och bevuxen med gles ekskog. Om man går upp mot Ängen så ligger det på berget ett gammalt, stort ankare. Det har tillhört en vänergaleas som hette "Matilda".
Sjögåhl'n och Lille brygga.
När man går till "lille brögga", så passerar man "sköggåhln", sjögården. Det är en lång rad stenblock som ligger glest längs stranden utefter vattnet. Meningen med detta är att vågorna skall skölja in sand och grus mellan stenarna och grunda upp och torrlägga innanför. När man hade vunnit tillräckligt med mark och det inte "backade" sig mer bakom stenarna så flyttade man ut dem. Detta gjordes bäst under en isvinter. Då bröts stenarna upp och flyttades ur på isen och när våren kom och isen smälte så låg stenarna på den nya platsen.
Mitt i "sköggåhln" rann Bäcken ut (Hällsvigebäck). Utmed "sköggåhln" var det en saltäng med ett "saltgräs" som ej slogs och bärgades. Men längs sköggåhln växte ett stort bestånd snårvinda, som alltid blommade rikligt om sommaren. Utefter berget vid "lille brögga" växte det kaprifolium i stor mängd.
Nu betar fåren på åkern där man förr odlade potatis. I bakgrunden ses vad som nu är kvar av"lille brögga". Foto Sven Ängermark 2007.
Där nu brofästet är låg den "lille brögga". Det finns fortfarande rester kvar efter den. Den bestod av några stora stenar som låg i en rad; vid lågvatten var den nog inte tillräckligt lång. Varje vår satte far dit några pålar - de gamla tog nämligen isen varje vinter. Det fanns en mängd väldiga stenblock strax norr om bryggan. Det sas att det fanns utter där. Utefter stranden såg man följande fåglar och många häckade: gravand, strandskata (tjell), liten strandpipare, fisktärna, gråtrut, silltrut, fiskmås, havstrut, småskrake, gräsand, och på vintern kom sångsvanarna. De brukade ligga 8-10 st i vaken i sundet.
Utsikt från huset i Ängen till sundet och och Lilla Askerön 1992. Stenarna är grindstolpar utan grind och staket. Foto: W. Ängermark.
Aleviken ligger norrut i sundet. Den är en ganska grund vik med en krans av alar utefter stranden. Detta beror på att det ständigt rinner vatten från det branta berget. På en klipphäll ett stycke från vattnet finns ett kors inhugget i berget. Far visade mig korset på 1930-talet och han konstaterade då: "konstigt, det finns ju ingen ägogräns här". Korset kan ju ha en helt annan betydelse - religiös t.ex. och varit inhugget för mycket länge sedan. Det ligger ca 6 - 7 m över nuvarande vattenyta. I skogen ovanför kyrkogården finns en aldrig sinande eller frysande källa "verssla" som kallas" Pers källa". Ingen kan förklara namnet och torparna i Haftendalen använde den men vem var Pär? Kanske har den samband med korset i Aleviken. (Man kan spekulera om en offerkälla från medeltiden.)
Hällsvigeberg
Den stora stenen som står på en klipphylla lutad mot berget är ca 4 m hög, 2,3 bred nederst och 1,6 m överst. Ortnamnet 'Hällsvigeberg' han härledas från denna sten. Av någon outgrundlig anledning kallas berget på alla kartor för 'Hälleviksberget' som det aldrig har kallats. Haftendalen som är ängens forsättning österut, är däremot härlett ur 'Havsten' och anses syfta på stora stenar eller stenformationer. Foto: Karl Ängermark 17.07.2008.
Hällsvigeberg heter alltså det stora och branta berget som delar ängen från skogen och hela området som i dag kallas Ängen heter egentligen Hällsvigeäng. På en klipphylla står en väldig sten lutad mot berget. Bakom stenen finns ett så stort utrymme att en person kan ta skydd där. Om man fortsätter utefter berget kommer man till ett parti där man kan gå upp på berget. Det är en ganska brant "väg", på sina ställen nästan lodrät, men det är den enda väg som leder upp på berget, om man inte vill gå runt hela berget. Platsen kallas "Skorste'n"
Utsikt över Askerösund från Stenen. Till höger Lilla Askerön
och längts bort syns Tjörn. Foto: Sven Ängermark 17.07.2008..
Haftendalen
kallas fortsättningen av Hällsvigeäng. Varför området byter namn är svårt att säga, men det har av ålder gått en ägogräns tvärs över dalen.
Om man följer en gammal igenvuxen körväg, som viker av till vänster från landsvägen strax ovanför kyrkogården, så följer den det berg som tidigare utgjorde gräns mellan skogsmarken från åkern. Berget utgör fortfarande gräns mellan två fastigheter. Efter ett stycke finner man idag inne i björk- och aspslyet några gråstenshögar, som utgör resterna av några husgrunder. Någon eller några har haft eldstad - de har varit boningshus och de andra är efter ladugårdar o. dyl. Det var här de tre torparna bodde: Johan Strang, Olaus Olsson och Johan Fredrik Johansson kallad "Greja" och slutligen hemmanets ägare, som kom på obestånd, Johan Henrik Hansson.
Den förste torparen i Haftendalen var troligen fanjunkaren Johan Strang, som med hustru och barn bodde här i mitten av 1800-talet. Han var född 1777 i Borås. Hans hustru hette Anna Jeurling och var dotter till kyrkoherden och magistern Carl Jeurling i Skredsvik och hans hustru Charlotta Schiller. De bodde först på ett militärboställe i Kyrkenorum men flyttade efter "avdankningen" till Stora Askerön Mellangård. Denna gårdsdel kallades därefter för "Strangegåhl'n" och beteshagen för "Stranghawen". År 1827 när Strang var 50 år flyttade han till Haftendalen, som ligger på Västergård.
De hade många barn, varav följande uppnådde vuxen ålder:
Elisabeth född 1805, Carl Gustaf född 1806, Johanna Carolina född 1812, Maria Magdalena född 1821, Sophia född 1824, Britta Lovisa född 1816, död 1884. Hon var den sista av släkten Strang som bodde på Askerön. Prästen har antecknat i husförhörslängden "oduglig". Hon bodde efter föräldrarns död hos "Sammel Nilsa" i Östergård. Därefter bodde hon på Kalven hos Regina Kristiansson och kallades då av prästen för "fattighjon". Man kallade henne "Strangesa" och det berättas att hon aldrig ville ro när man var till Stenungsund: "Ho velle allti sedda där atter".
Johan Christian född 1819. Han bodde på Tjörn i Valla socken. Om honom berättas att han tillhörde missionsförbundet och en gång blev det mässfall i Valla kyrka då alla var hos honom och lyssnade.
Anna Strang dog 28 dec. 1845. I bouppteckningen beskrivs deras tre byggnader i Haftendalen helt kortfattat: "En liten Bjälke Man Byggning och en "En Ryggås Stuga" värderade till 25 Rd vardera och "Ett Fähus" till 5 Rd. Som jämförelse kan nämnas att en matsked av silver värderades till 8 Rd. Makarna hade en fordran på markägaren på 333 Rd men skulle betala 50 Rd om året i arrende. Det framgår av bouppteckningen att arrendet aldrig betalades. Hennes kvarlåtenskap var sannerligen inte vanlig på ett torp. Det fanns bl.a. en matsked och en thesked i silver, koppar och tennsaker och en inte föraktlig samling husgeråd och jordbruksredskap. Två år senare, 1847, dog Johan Strang och då upptas hans gångkläder, som beskrevs på följande sätt: tre gamla frackar, tre gamla syrtuter, tre par gamla stövlar, en blåtröja med byxor samt tre par gamla byxor, en hatt, en mössa, ett par handskar, sex gamla västar och fyra halsdukar, en skinnkappa, fyra nattkappor samt en del lintyg. Det märks på kvarlåtenskapen att han först varit militär och sedan småbonde innan han blev torpare.
I husförhörslängden 1852-1855 omtalas en torpare i Haftendalen som hette Olaus Larsson med upplysningen: "sjöman och krympling" och hans hustru Maria Jacobsdotter född 1793 samt en gosse Peter Olausson född 1836.
Greja
Sedan bodde Johan Fredrik Johansson "Greja" där. Han var bl.a. besättningsman på vänerskutorna. "Bare vi kommer te Göttebôrg så ska vi greja oss" var ett av hans stående uttryck och därav öknamnet "Greja". Han var född 1836. Hans hustru hette Inger Johanna Jacobsdotter född 1841 i Myckleby på Orust. Om hustrun sade han ofta: "Tacka ved jä Inger Johanna". Det syftade på hustrun. De hade många barn. Sönerna hette: Olle Magnus f. 1864, han blev "ko-gubbe på Jordhammar i Ödsmål. Karl Johan f 1869, Axel Bernhard f 1876, han blev soldat för Berg i Ödsmål. Johan Edvard 1886, dottern Ida Kristina som flyttade till Hisingen. De hade två döttrar till som saknas upplysningar om: Charlotta 1872 och Hilma Maria f 1879.
Karl i Ängen berättar vidare:
Greja, han va besättningsman på vänerbådane. Han fick aska, de ella ju mest mä ve förr i vähla, så for han te Mollösund å sôlde den te fiskare som de hade når de laga. Aska va de bästa de hade, de va hasses handelsvarer å så hade han ant mä. De sôlde aldri sina hästar då de bhle udtjänta, utta de ledde dum te e udmark som de inte gick åver nöt nämnvärt så där avsides.
Krist-Hellena - hästslakterska
Så hade de bud te Orust, där va e kärring som hette "Krist-Hellena", ho slakta hästar å tog skinnt å dum, ensam, de fick ingen vara mä å se.
Ja kan särskilt minns hur ho kom här en gang å skulle ôpp te nôn bonne å slakta en häst. Å ho kom in hemma å skulle ta igen sej å så de första ho kom in genom döra så tog ho ûpp snusdåsen å la in en mullbänk. Farfarn å farbror Karl va hemma. Karl Annersa han hade brännvin å koga kaffe som käringa skulle ha å han tog fram brännevin å käringa drack sina hahlvar ligedant som gôbbane - sad ve köksbohlt å skåhla. Så då ho va nöjd å belåten å skulle gå så tog ho ôpp sin snusdåse igen å la in en väll. Så tog ho kniven å så gick ho ûpp å skulle tahla ve bonns häst.
Då nu korpar å kråger å alla sårters fick ätt skrôvet så bena bhle rena, så gick Grejegåbben, å samla upp bena mä hästskor på å alltihob å sôllde te e benkvarn ude i Nösund. De bhle ändå nôrra öre. De va förnöjda på den tia, de fodra inte manga kroner i timmen - de va nöjda mä nöa öre.
Mera om Greja
Så köpte han timmer åtte bönnera å stackar te brögger te mollbora (de som bodde i Mollösund), de fick han ju billit, å sejla dum där ud i en flotte, så fick han ju ha för de, han dro sej frampå de viset. Å så va han mä vänersejlare om sommern. Å så va han ostrefiskare å så hade han garn. Ostronfisket fick en arrendera, men ja tror inte han arrendera. Men de som hade arrenderat - de va inte värt han kom in på deras område. Han va var som helst ve Jolhammers holmar å mitt för Regårsnäs. I stället för sanpapper, som snickare har, så skaffa Greja hajrumpar, när de skulle göra sine träsker så de ble släta så de inte rev upp dum i mun för möt. Han hade kussekuber å garn, fiska allti då han va hemma. När han va yngre hade han vôrt mä Patersson i Nösund, han hade en skonare å sejla på England. Greja sa: "Bunnera tänker pine livet dur mej, men livet de ä sejt". En gång mötte han Jacob Annera i skogen. Greja hade en stock på axeln å Jacob sa: "Att du inte skäms, å gå i skogen å stjäl" . Men Greja svara: "Hade du de på näsa som du har stulit, så gick du inte langt".
Johan Henrik Hansa
Den tredje torparen i Haftendalen var hemmanets tidigare ägare Johan Henrik Hansson. Han var född 1815 och tillhörde en gammal släkt på Askerön. Han hade kommit på obestånd och hamnat som torpare på sin egen gård. Han hustru hette Anna Lisa Nilsdotter född 1814. Hon var bl.a. jordemoder. Gården hade några ägare innan den köptes omkring 1876 av Anders Olsson från Olsnäs i Stenkyrka sn. Omkring 1890 bodde Greja och Johan Henrik här samtidigt.
Johan och Anna hade följande barn:
Napolina Charlotta född 1840, Albertina Johanna född 1841, Josefina Beata född 1844, Julia född 1848. Alla dessa fyra flickor flyttade till Göteborg. Sonen Harald Nathanael född 1850, reste till Amerika och sonen Anton född 1852, var sjöman och drunknade i Göteborg.
På torpet fanns också en dräng som hette Samuel Svensson, han var född 1832 6/10 och han var far till till Sven Samuelsson Asker och sålunda stamfar till släkten Asker på Askerön. Johan Hansa hade hatt Västergåhl 1/2 hemman, den gård som Anners Olsa hade sen, nu bodde han som torpare i Haftendahl'n. Han bodde breve Greja, å han hade hus å lagål. Han hade e ko förud men när Anners Olsa kom så tog han marka ifrå'n. Han hade två pojkar - en i Amerika och en som va sjöman. Den som va sjöman ramla i sjön i Göteborgs hamn å drukna å den som va i Amerika han dö, de hade försörjt honnom. Han hade e dotter hemma ho hette Josefina som koka för'n å pojkane försörjdede dom å så. När de dö så kunne inte Josefina vara hemma, de hade ju inget å äta å de kunne inte gå te sockna, så måtte Josefina flötta åt stan (Göteborg) å så sålde de gåbben te Beata på Tangen.
Beata skällde på'n å sa: "Du såm hade den störste gål'n på öa - å så ska sedde här!"
Pers källa ligger alldeles intill landsvägen strax ovanför kyrkogården på Karl i Ängens mark. Vem Per var har jag inte lyckats utröna. Kan det vara en medeltida offerkälla som hänger ihop med korset i Aleviken? Ett ortnamn existerar så länge som någon människa använder det och dessutom vet var platsen finns.
Lantmäteriförrättningen 1772
År 1772 den 21 maj var det lantmäteriförrättning på Stora Askerön. Då utförde lantmätaren L. Wessborg "Stor- och solskifte" på Västergård och Mellangård. Då sammanträffade lantmätaren med markägarna. Dessa var Torkel Öberg, Jon Helgesson, Magnus Olsson, Klemet Relfsson och Oluf Rassmusson. Man beslöt att varje åbo skulle "få niuta och behålla de trägårdar och kåltäppor" som de såväl som "förfädren med myken möda och kostnad af oländig marck uptagit och i stånd sat". Samma gällde med "myken möda uptagne humlegårdar". Några nu okända ortnamn på Ängen upptogs och förtecknas här. Nr 28. Hälswikeäng, 29. Kråketegen, 30. Hedbacken, och 43. Sunbergsgiljerna.
Nu är björken nerfallen och rutten och eken är på god väg. Hagen är igenvuxen.
Backen ned mot husen i Ängen. Foto: Sven Ängermark.
Hagen
Hagen. Foto: W. Ängermark
Den förste som bodde här var Johan Andersson (broder till "August i Ängen" och "Karl Annersa". Han var son till Anders Andersson i Västergård). Platsen kallades då "Kohagen" och Johan var den förste som bodde här.
Johan Andersson var född 1823 och hans hustru hette Inger Johanna Hammar från Mellangård, född 1822. Hon var dotter till sjökapten [kofferdicapitainen] Christian Hammar. Släkten härstammade från Dragsmark.
De hade följande barn:
Anders Emanuel född 1848. Han var bogserbåtsskeppare i Göteborg,
Olivia Maria född 1846, Ida Sofia född 1851. Hon var gift med sjökapten Elias Holmberg från Stenungsund. Elias Holmberg hade en bror som hette Olaus Holmberg. Hans son Otto övertog gården och hans barn Nils, Hans och Lars äger den fortfarande. Inger Kornelia född 1858. Hon dog i 40-årsåldern.
Karl Johannesson berättar:
Ida ble gift mä Elias Holmberg, han va sjökapten. Axel va mä ett par ganger om. De bytte hästar mä pappa. Elias kunne inte plöja utta han han skulla ha mej därud, så gick han å körde å röga. Han sluta te sjöss, ja tror 1904. Den siste båten han hade de va en bark som hette "Teodor". Den hade han bra länge. Han segla på Sydamerika å varsomhelst.